>>En ukulele och lite skönsång

En ukulele och lite skönsång

För mig är det så viktigt att få med något personligt i bilden. Något som går att känna igen.

Det kan, som jag skrev om i det här blogginlägget om att ta med favvisen, vara en sak, ett objekt – eller kanske ett klädplagg. Men det kan ännu hellre vara en blick, ett snett leende, en rörelse – något mänskligt som personifierar den jag fotograferar.

Just med pappa var den här ambitionen ganska enkel att uppnå. För han har en ukulele hängandes i varje rum hemma OCH bjuder gärna på sig själv.

Så jag bad honom helt enkelt att sätta sig på en pall i studion och spela en trudelutt.

Det resulterade i flera glädjefyllda bilder, som tagna ur nuet. Det blev faktiskt som jag hade tänkt mig – och det är ju alltid roligt.

Dessutom gick pappa härifrån väldigt förvånad över att han kunde bli så tjusig på bild.

2017-07-28T17:20:46+00:00