För mig är det så viktigt att få med något personligt i bilden. Något som går att känna igen.
Det kan, som jag skrev om i det här blogginlägget om att ta med favvisen, vara en sak, ett objekt – eller kanske ett klädplagg.
Men det kan ännu hellre vara en blick, ett snett leende, en rörelse – något mänskligt som personifierar den jag fotograferar.
Just med pappa var den här ambitionen ganska enkel att uppnå. För han har en ukulele hängandes i varje rum hemma OCH bjuder gärna på sig själv.
Så jag bad honom helt enkelt att sätta sig på en pall i studion och spela en trudelutt.
Det resulterade i flera glädjefyllda bilder, som tagna ur nuet. Det blev faktiskt som jag hade tänkt mig – och det är ju alltid roligt.
Dessutom gick pappa härifrån väldigt förvånad över att han kunde bli så tjusig på bild.
